Du vet, i de stunder som du fastnar.
Du får ingenting gjort. Det tar emot, liksom.
Finner ingen lösning på problemet.
Hemma eller på jobbet.
I projektet eller i samtalet.
Och du tar ett steg tillbaka för ett ögonblick.
Sysselsätter dig med något annat.
Låter allt ”få ligga till sig en stund”.
Och sen, när du tar en ny titt, så ser du lösningen.
Som egentligen varit tillgänglig hela tiden.
Men inte för dig.
Utanför medvetandet, på något sätt.
– Känner du igen dig?
Mm… såklart.
Sånt där händer oss alla. Hela tiden.
Och många säger att det är just tiden som har ett finger med i spelet.
På samma sätt som ”att tiden läker alla sår”, kan tiden ge oss nya perspektiv.
Det är vad som påstås.
Men… tiden är INTE den faktor som spelar roll i sammanhanget.
Inte alls.
Ibland behövs ju ingen tid alls för att vi ska kunna se saker och ting annorlunda.
Och emellanåt verkar låsningen aldrig ge med sig, hur lång tid det än går.
Nej… tiden har inte den effekten på oss som vi kan tro.
Det finns en annan parameter däremot – oftast förbisedd – som gör jobbet åt oss.
Den kallas ”mellanrummet”.
Eller ”tankefrihet”, om du så vill.
”Livskraften som lever i allt levande” är en mer sann benämning.
Men ändå inte helt korrekt.
”Det klara sinnets klokhet”, kanske?
Eller kanske formuleringen ”när tankar skingras och visdomen tar plats”, passar dig bättre?
Olika ord för samma sak.
Var nyfiken på vart orden pekar.
Men fastna inte i pekandet… i själva vägvisaren.
Då blir du lätt besviken. Skylten i sig är ointressant.
Det är vad den vill visa som spelar roll.
Källan av att vara.
Varandet.
Du är.
Det räcker.
– Kolla själv.
Med kärlek,
Dennis
