När vi människor [åter]upptäcker vår egen sanna och egentliga identitet, nämligen ”det liv som lever i allt levande; ljuset som ser ut genom ögonen”, kan godhet, samhörighet och kärlek få blomstra.
Ju mer vi lever vårt liv från denna ”plats” i oss själva, desto mer kärleksfullt kan vi betrakta världen, och desto mer godhet och samhörighet kommer vi att finna. Trots fiaskon och tragedier. Eller skav och skavanker.
Rynkorna i partnerns ansikte blir vackra, och dessutom vackrare och vackrare. De misstag som hen begår och som tidigare blåstes upp till orimliga proportioner, blir nu ”lite gulliga” och ses med blida ögon. Vi kan finna samhörighet bland olikheter, och till och med goda intentioner i till synes obegripliga handlingar.
Det är ur denna godhet, samhörighet och kärlek som vi kan bygga en vackrare värld för oss alla att leva i. Enkelt och självklart för den som funnit kärleken i dess ursprungliga form – formlös. Svårt och nästan omöjligt för den som söker frid utanför sig själv.
Minsann.
Så… det börjar i var och en.
I dig.
I mig.
I mig.
I mig.
Med kärlek,
Dennis