Det är i de svåraste stunderna som vi ofta förstår hur skört allting kan vara. Dagarna känns längre, skuggorna tyngre och hjärtat tycks bära en tyngd som det inte gjorde förut. Men just när mörkret känns som tätast, när tröttheten sätter klorna i oss, är det som allra viktigast att komma ihåg att det inom var och en av oss vilar en evig källa av ljus, kraft och glädje.
För, tro det eller ej, vår inre glädje har möjlighet att spira även om jobbet inte känns helt rätt, om partnern inte är den mest perfekta eller om det inte finns tillräckligt med pengar på banken.
Det är i de mörkaste ögonblicken, som det kan vara som mest angeläget att bli påmind om vår sanna natur – fabriksinställningen av att vara – och att denna innehåller ursprunglig friskhet, glädje, energi, hopp, mod och engagemang; dvs. medfödda ”resurser”, som gör det möjligt att vara i balans med sig själv, även om livet emellanåt kan vara i obalans.
Denna insikt – om att det finns hopp även i hopplöshet – är särskilt viktig på arbetsplatsen. Många av oss associerar ofta jobbet med stress, press och svåra konflikter. Men, trots detta, finns det alltid en möjlighet att närma oss våra arbetsdagar med en förnyad känsla av förtröstan. Genom att låta vår inre glädje skina igenom lite extra, kan vi skapa en mer positiv, produktiv och meningsfull arbetsmiljö för oss själva och våra kollegor.
Såklart kan det låta väl banalt och enkelt… men… om vi stannar upp en stund, och reflekterar, så kan vi se att det faktiskt är sant, att det även i de tyngsta stunderna, finns något som kan få det ”att lätta”.
Ibland kan det behövas en påminnelse om detta faktum. Kanske i form av några uppmuntrande ord från en kollega, eller som en varm kram från någon närstående. Då och då som ett inspirerande inspel från någon utomstående – en inspirerande föreläsare kanhända, som bjuder på nya perspektiv och insikter.
För i slutändan, i stunder av depp, ökar verkligen behovet av pepp. Och genom att låta vår inre glädje ta plats, kan vi inte bara lyfta oss själva, utan hela vår omgivning. Och tänk vad världen, och våra arbetsplatser, skulle kunna se ut om vi alla förstod just detta.
Låt oss hjälpas åt.
Väl?
Med kärlek,
Dennis