Imposter syndrome betecknar den obehagliga känslan av att inte tycka sig förtjäna den position som man har, eller det beröm som man får i olika sammanhang.
– Vad kan väl vara värre än att avslöjas som den bluff man faktiskt är?
Imposter syndrome upplevs då och då av oss alla. Och det hör till.
Alla människor som utför någon form av värdefullt arbete, ägnar sig nämligen åt saker och ting som eventuellt inte blir såsom man tänkt. Något som innebär en risk att misslyckas – att behöva stå där, påkommen, skamsen.
Givetvis. Det är vad ledarskap, artisteri och entreprenörskap handlar om – en riskfylld satsning som möjligtvis fallerar.
Och det är dessutom fullt troligt, att det alltid finns en mängd andra människor än just du, som skulle gjort jobbet betydligt mycket bättre. Eller hur? Vi lever på en stor planet, med miljarder människor. En hel del av dessa, jäkligt kompetenta.
Imposter syndrome, alltså.
Ett annat ord för samma sak är ödmjukhet.
Ödmjukhet inför att det alltid finns någon bättre, smartare och snyggare än en själv. Inte bara en, förresten. Massor.
Vi är bluffar, i någon mening, allesammans.
Det gäller dig, och mig och alla andra med för den delen.
Det kommer vi aldrig ifrån. Det är obetingat sant.
Känslan däremot – den där som oroar i magen och tynger axlarna – den är temporär emellertid.
Tack och lov.
Just… eftersom den bara… är en tanke… som tänks.
– Call me… I’ll tell you more.
Med kärlek,
Dennis