Det bästa sättet att slippa ta ansvar – alltså att undvika engagemang som gör verklig skillnad – är att ställa sig i klacken på ståplats-läktaren. Att skråla och skrika ut okvädningsord och förolämpningar till de som befinner sig nere på planen, som på allvar ser till att någonting händer: hemmalaget, bortalaget och domaren.
Till och med bollkallar och fotografer, som står vid sidlinjen, utför vettigare arbetsuppgifter än fegisarna bakom hönsnätet.
Detsamma gäller häcklarna på ståupp-klubben och trollen på sociala medier, som tror att deras på-låtsas-engagemang, har någonting alls med själva gigget eller matchen att göra.
I stället för att själva utsätta sig för risken att slå en felpassning och bli bedömd, utskälld och hånad, känns det tryggare att tillhöra mobben som för oväsen i bakgrunden.
Jag menar, då kan man ju alltid stoltsera med att man var på plats, och engagerade sig i tillställningen.
Men… att vara en kritiker från läktaplats, utan eget mod och egen ork att kreera en lösning, är ett falskt och fegt engagemang.
Tryggt såklart… men pinsamt.
Att skriva arga FB-inlägg om hur ”politiker slösar med våra skattemedel”, eller att på Twitter ondgöra sig över hur ”godhetsivrare raserar vårt samhälle”, är inte att bidra till något vettigt alls. Tvärtom… just bara att finna godtagbara skäl för att fortsätta vara passiv.
– Snöra på skorna, bojjjjs änd gööörls, innan ni gnäller.
In och lira… starta en podd, skriv en bok, arrangera ett event, gå med i ”nattvandrarna” eller ta hand om en herrelös hund. Men… gnäll inte på de som är med i matchen. Och var schysst mot domaren.
Med kärlek,
Dennis