Igår lyssnade jag på religionshistorikern David Thurfjells underbara sommarprat i P1 [från 30 juli, 2023].
Hans perspektiv kring ”faran i tvärsäkerhet och hur naturen blev svenskarnas religion”, kommunicerade äkthet, klokskap och kärlek. Och gav dessutom en och annan tankeställare.
In och lyssna vänner.
Jag är särskilt förtjust i avslutningen där David uttrycker att han inte vill ”[…]placeras i endera kategorin av en tudelad mänsklighet”, genom att svara en specifik fråga [i detta fall, huruvida han är troende eller ej, och introducerar för mig ett svar som han hämtat från buddistisk filosofi; varken svaret ”ja” eller svaret ”nej”, utan ”mu” [uttalas som ”moo”].
Mu innebär att man anser att frågan i sig är felaktigt formulerad eller bygger på en missförstådd premiss och därför varken kan besvaras med ett ”ja” eller ett ”nej”. Svaret ”mu” uppmanar i stället frågeställaren att se bortom den dualistiska tänkandet och omvärdera frågan.
Jag älskar detta tredje alternativ, och funderar nu på att ”införa” en svensk och ”sekulär” version, som kan användas i alla typer av sammanhang där man vägrar att svara på en fråga, eftersom den riskerar att reducera något komplext till en överförenklad antingen eller-situation.
Vad sägs om ordet ”tja”?
”Tja”… i kombination med att man rycker på axlarna, och att man drar ner vänster mungipa en aning, i bästa Robert De Niro-stil [”You talkin’ to me?” i ”Taxi driver”].
”Tja”… som svar på klassiskt ledande, laddade och bedrägliga frågor, exempelvis ”Har du slutat slå din fru?”, eller ”Är du nykter idag?”, som antyder att man är en hustrumisshandlare eller alkoholist.
Men också ett ”tja”, som svar på andra typer av frågor – inte bara ja/nej-frågor, alltså – där man anser att frågan är felställd, och riskerar att ”kidnappa” den som förväntas ge ett svar.
I mitt eget fall, i sammanhang där jag är extra engagerad och ofta uttrycker mina personliga perspektiv, men ändå inte önskar bli placerad i ett trångt fack. Då passar ”tja” som ett svar.
Några exempel:
– Hur kan du tro att teknik löser allting? [Detta, när jag inte alls tror att teknik är ett ”universalmedel”, och när jag dessutom har full förståelse att användande av teknik på fel sätt, faktiskt kan vara oerhört skadligt i mängder av sammanhang. Men… att jag i samma stund, inser att teknik har en enorm potential för att bidra till en vackrare värld för många. Exempelvis hur ChatGPT kan vara ett oerhört värdefullt hjälpmedel för dyslektiker.]
– Varifrån kommer ditt kunskapsförakt? [Detta, när jag i själva verket inte alls har något förakt för kunskap. Tvärtom. Jag betonar verkligen kunskapens vikt och betydelse för människor och vårt samhälle. Dock försöker jag emellanåt förklara hur det inneboende ”värdet” på kunskap alltid är relativt; och vad detta har för relevans för exempelvis skolfrågor, när vi numera lever i en värld med ständig uppkoppling och tillgång till exempelvis ChatGPT; nämligen att ”värdet” på att besitta, inneha och minnas kunskap minskar; trots att betydelse och vikt består, eller ökar.]
– Varför tycker du inte om skola? [Detta, när jag faktiskt älskar skola och utbildning, och just därför är kritisk till den traditionella och förhärskande synen på lärande, som jag menar har spelat ut sin roll.]
– Varför plockar du russinen ur kakan? [Detta, när jag lyfter fram ett exempel som ger stöd åt mitt perspektiv kring en fråga, men inte samtidigt ger ett annat exempel som utmanar min idé, trots att jag vet att det finns mängder av sådana. Ibland är nämligen min enda ambition, just att driva opinion kring en fråga som är angelägen för mig, och för dem jag bryr mig allra mest om. Inte att presentera en vetenskaplig rapport. Det finns det andra som gör mångt mycket bättre än jag. Jag är opinionsbildare. Inte vetenskapsman. OCH… jag älskar vetenskap, vetenskaplighet och vetenskapsmän.]
Så… när jag får denna typ av ”frågor” framöver – och liknande – ja… då kommer jag helt enkelt att svara ”tja”, som en uppmaning om att jag inte accepterar premissen för samtalet.
Tja, och tja på dig.
Med kärlek,
Dennis