Och… så fick jag ytterligare ett osannolikt vackert mejl:
”Hej Dennis.
Hoppas allt är fantastiskt med dig!
Jag skriver till dig för jag mest ville dela med mig av något jag upptäckt – att jag inte behöver tänka ett skit om någonting alls.
Jag dyker bara upp i livet och till min förvåning kan jag mycket mer än jag tror. Jag är fortfarande nervös då och då, men jag vet precis var känslan kommer ifrån – på riktigt nu.
Det märkligaste som hänt är att jag kommit till dig med ett sk. ”bekymmer” och helt plötsligt har magi på andra fronter inträffat. Dagarna är längre, fyllda av glädje och kärlek. Avståndet till gårdagen känns som historia. Det är som att tid och rum har försvunnit (?).
Jag ser humor överallt (även.. jag vågar knappt skriva det, men även om jag varit panikig, så även i det tillståndet finner jag mig själv le och senare skratta åt det).
Jag hoppar från upplevelse till upplevelse och jag blir mindre och mindre rädd. Ibland blir jag rädd, men det är för att jag i den stunden bara har glömt.
Egentligen ville jag skriva till dig för att berätta att jag upplever att jag åker berg- och dalbana (eller seglar) trots att jag sitter helt stilla i lugnet, men jag vet ju var det kommer ifrån, så det spelar ingen roll. Jag får väl njuta av färden (vissa betalar faktiskt pengar för denna attraktion).
Jag kör fortfarande inte bil på motorvägen, men jag bryr mig inte längre. Någonstans vet jag att jag kommer att göra det (sökte till min förvåning ett jobb där jag kommer att behöva köra bil). Men jag behöver inte just nu. Jag kan bara få må bra där jag är. Och det kommer att lösa sig. Jag lyssnar, jag läser och låter livet göra jobbet.
Livet lär mig mycket nytt varje dag, när jag ställer mig åt sidan. (Jag skriver detta med tårar i ögonen). Och livet har mer att ge och visa mig om jag bara följer med. Dennis, jag visste inte ens om att jag kunde uppleva sinnesfrid när jag freakade ut…
Jag är dig evigt tacksam för att du såg mig när jag trodde jag försvunnit. Och att du påminde mig om vem jag var när jag trodde jag förlorat mig själv. Att du visade mig vägen tillbaka hem. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta (nu kommer tårarna igen) och jag hoppas våra vägar möts någon dag!
Massor med kärlek till dig!”
Med kärlek,
Dennis