Jag befinner mig i mängder av olika sammanhang, såväl privat som professionellt, och träffar dagligen nya människor, som undrar vad jag sysslar med.
Så snart jag nämner ordet ”föreläsare”, får jag frågan ”och vad föreläser du om då?”
Tidigare har jag alltid valt att svara något i stil med att ”jag föreläser om arbetsglädje”, eller att ”jag pratar om stress, press och oro”.
Emellanåt har jag lyft fram välmående och sinnesfrid som det centrala i det jag talar om.
Då och då har jag formulerat det så här: – Jag ser till att människor kan vara den bästa versionen av sig själv i alla lägen.
Men… ingenting av ovanstående har riktigt fångat det jag egentligen talar om. Ej heller har den som frågat, blivit särskilt imponerad eller fascinerad av mitt svar. Snarare har jag ”klumpats ihop” med allehanda livscoacher och självhjälps-gurus som marknaden har att erbjuda.
Numera har jag en annan formulering i rock-ärmen. Ett sätt att uttrycka mig som jag känner mig bekväm med:
– Jag föreläser om tankar. Och om att tankar inte riktigt är så verkliga som de verkar vara. Och när människor inser detta, tar de sitt tänkande på lite mindre allvar, och då skingras tankarna, och det som blir kvar är allting som de söker, exempelvis sinnesfrid, välmående, ro, motivation, klokhet, kärlek, mod, trygghet och tacksamhet.
Och då – när jag sagt detta – blir den efterföljande konversationen alltid lika spännande.
Alla människor – utan undantag – kan nämligen känna igen sig i detta, hur tankarna ibland tar oss på villovägar i livet.
Så… det är just det jag gör… föreläser om tankar alltså.
Men inte om det som tänks – själva tankens innehåll – nej, för tusan, inte alls.
Istället om tanken som en princip… just bara en tanke.
//Dennis Westerberg
