Huruvida AI kan producera medvetande eller ej är en fråga som både fascinerar och oroar många i dagens samhälle. Den verkar dessutom bli alltmer kontroversiell.
Som någon med stort intresse av datorer sedan barnsben, och med en 3-årig IT-utbildning (ej universitetsutbildning, men väl en KY-utbildning), samt med flera års plöjande igenom böcker kring medvetandeteori, vill jag dela mina perspektiv [och insikter] kring detta ämne. Kanske kan det betyda något för någon?
Frågan om AI kan producera medvetande kan delas upp i två huvuddelar: för det första, kan vi skapa artificiellt intelligenta system, och för det andra, om vi kan skapa dessa system, innebär det att de också har ett medvetande?
För att svara på den första frågan, kan vi redan idag skapa artificiellt intelligenta system. Teorin bakom AI har förändrats och utvecklats sedan 90-talet, men de grundläggande principerna är i mångt och mycket desamma.
Vi har såklart mycket kraftfullare och snabbare datorer som kan göra mycket mer, samt tillgång till extrema mängder data som vi inte haft förut. Men faktum är att vi väldigt länge kunnat skapa datainsamlingssystem för vetenskapliga experiment, som kunnat identifiera data lika bra som en vetenskapsman, men mycket snabbare. Så ja, vi kan bygga artificiellt intelligenta system, som har mer intelligens än vad någon människa har. Det är mätbart dessutom.
Den andra frågan, om AI kan ha medvetande, är en helt annan. Inom AI-gemenskapen finns det, menar jag, en tendens att sammanblanda intelligens och medvetande. Det är som att förväxla kunskap med förståelse. Man kan kunna ett skämt, utan att förstå det, men faktiskt också förstå ett skämt utan att kunna det.
Medvetande är inte en objektivt mätbar egenskap från utsidan, till skillnad från intelligens. Det finns inget sätt att avgöra om en dator, en kalkylator eller en kulram har en egen medveten syn på världen. Det enda sättet att veta om en dator är medveten är att vara datorn.
Jag menar att det inte finns någon empirisk anledning att tro att datorer, som är baserade på kisel och elektriska fält, skulle vara medvetna på samma sätt som biologiska organismer.
När AI-forskare hävdar att datorer är medvetna, tyder det på att de förväxlar beräkningar med medvetande. Beräkningar är abstraktioner som vi har uppfunnit och som är oberoende av det underliggande mediet. Medvetandet, däremot, är inte något vi har uppfunnit; det är en del av vår natur och det verkar endast uppträda inom en viss typ av medium, nämligen biologiska organismer.
Dessa organismer är resultatet av miljarder år av evolution och har utvecklat en allt högre medvetandegrad som en mekanism för att överleva och reproducera sig i en komplex värld.
Även om evolutionen i sig inte säger något om själva ursprunget för medvetandet (vad det är) – det ska tillstås – är det är en lång sträcka att gå från att förstå att datorer kan utföra beräkningar och simulera intelligens, till att hävda att de också har medvetande. Det är inte bara ett språng i logik utan också i vetenskapliga bevis.
Vi har inga empiriska bevis på att datorer har medvetande, och ingen vetenskaplig teori som förklarar hur det skulle kunna uppstå från kisel och elektriska fält.
Jag anser att det finns en viktig distinktion som måste göras när det gäller medvetande och dess förhållande till simuleringar. Ett vanligt missförstånd inom AI-forskning är att om vi kan simulera hjärnans komplexa funktioner och informationsflöden i en dator, kan vi även få datorn att bli medveten. Jag delar inte alls denna uppfattning och gör en jämförelse med en simulering av en nysning.
För att illustrera detta, låt oss tänka oss att vi har en dator som kan simulera mekanismen för en nysning ned till molekylär nivå. Denna simulering skulle kunna visa oss hur en nysning utlöses av irriterande ämnen som kommer i kontakt med näsans slemhinnor, hur signaler skickas till hjärnan och hur musklerna i ansiktet och bröstkorgen samverkar för att skapa en nysning. Men bara för att datorn kan simulera en nysning betyder det inte att datorn plötsligt kommer att börja nysa, och att tangentbordet blir blött. Simuleringen är bara en representation av nysningens mekanism, inte en faktisk nysning. Även om datorn faktiskt skull börja nysa, och dessutom kasta ut slem, hade det fortfarande varit en simulering. Inget annat.
På samma sätt, även om vi skulle kunna simulera hjärnans aktivitet och informationsflöden i en dator, innebär det inte att datorn skulle bli medveten. Medvetande är inte något som vi kan reducera till enbart beräkningar och informationsbehandling. Medvetandet är en grundläggande aspekt av verkligheten – den mest grundläggande till och med (det enda vi rimligtvis kan veta om skapelsens natur är just det som ryms i medvetandet; det är essentiellt för upplevelsen i sig)– och vi kan inte förvänta oss att en dator blir medveten enbart genom att simulera de mönster och processer som sker i en mänsklig hjärna.
Denna insikt är viktig för att vi inte ska dra förhastade slutsatser om medvetande och artificiell intelligens. Att blanda ihop medvetande med beräkning och simulering kan leda till felaktiga förväntningar och missuppfattningar om vad AI kan och inte kan åstadkomma. Det är viktigt att förstå att medvetande och simuleringar är två skilda fenomen, och att det ena inte automatiskt leder till det andra.
Det är av yttersta vikt, menar jag, att vi varken låter oss förledas av våra önskningar eller våra rädslor. Vi bör vara försiktiga med att dra förhastade slutsatser om medvetandets natur och dess koppling till icke-biologiska system. AI-forskningen är både spännande och lovande, men vi bör hålla en tydlig distinktion mellan intelligens och medvetande.
Avslutningsvis anser jag, att vi bör fortsätta utforska medvetandets mysterium och även dess relation till vår biologiska existens, samtidigt som vi är öppna för nya insikter och perspektiv.
Att förstå skillnaden mellan intelligens och medvetande är dock avgörande, anser jag, för att vi ska kunna utveckla teknik på ett ansvarsfullt och etiskt sätt, samt att navigera genom de filosofiska och moraliska utmaningar som kommer att möta oss i framtiden.
Med kärlek,
Dennis