När vi människor väljer att ”stå upp för någonting”, då bygger vi grunden för tillit och förtroende.
När vi dessutom berättar att vi är villiga att ta första steget på förändringsresan, och börjar vandra i utstakad riktning – som ledare – ingjuts hopp i de som delar vår värdegrund.
Det blir enkelt att ta beslut i vardagen; vi känner oss trygga i det vi valt ”att stå upp för”, och darrar inte på manschetten om vägen råkar kantas av problem och svårigheter.
Vi har vår ”mission”, och vet vad som gäller.
Det känns kul och inspirerande att ta plats i världen, och arbeta tillsammans med andra som lagt sin tillit i våra händer. Värdegrunden är stabil, och vägen tydlig.
Därför blir det särskilt frustrerande att betrakta en omgivning som säger sig stå upp för någonting, och samtidigt försöker att behaga alla och envar. Även de som uppenbarligen har en helt annan agenda än de själva.
En ekvation som aldrig går att få ihop.
Det finns nämligen ingen chans i världen att tjusa rasister om du står upp för humanism. Eller att vara köttätare emellanåt, ifall du sitter som ordförande i vegetarianernas riksförbund.
Inte ens när frågan det gäller är akut.
Särskilt inte då.
Men vi ser exempel på detta hela tiden.
Ungdomstränaren som står upp för att ”alla ska få spela lika mycket”, men som toppar laget i sista kvarten för att försvara en ledning.
Eller vd:n som varit pådrivande i värdegrundsarbetet, men som skäller ut prao-eleven som råkat glömma ”slå ett par droppar mjölk i kaffet”.
Att stå upp för någonting – och vara någon som man kan lita på – är att ta beslut som andra ogillar… att låta Elsa ”drälla med bollen i försvaret”, trots att finalen är hotad, och föräldraskaran står vid sidlinjen och hejar.
Eller att säga ”såklart ska ni få komma in till oss när det brinner i ert eget hus”, även om det skulle råka vara trångt om utrymme just nu.
Om man känner sig tvungen att ”finjustera” sina värderingar, bara för att publiken önskar det, kommer man snart att ertappas med fingrarna i syltburken.
Bättre att låta sig grundas i kärlek, humanism och sund etik, och leva livet utifrån detta i alla sammanhang, hur svårt det än kan vara emellanåt. Och då och då råka trampa fel, och be om ursäkt med rak rygg i ärlighetens namn – eftersom man är människa – utan att försöka förklara bort sina misstag med att ”jo, men detta är något helt annat”.
Som ”att inte vilja göra Erdogan upprörd”, ”nu stänger vi gränserna och höjer straffen” eller ”låt oss droga ner våra barn eftersom de har svårt att koncentrera sig”.
Något som inte passar i ett kärleksfullt samhälle.
Om du frågar mig, alltså.
Om man med kärlek menar just kärlek, även om de allra flesta runtomkring inte verka tycka att kärlek passar sig just nu.
Kanske sen… men inte i nuläget.
Med kärlek,
Dennis
