I början av min lärarkarriär delade en kollega stolt med sig av sitt undervisningsupplägg.
”Jag har gjort allt så logiskt och linjärt,” sa hon.
”Eleverna går från punkt A till punkt B, och vi ser till att ingen halkar efter.”
Det lät bra då. Men med tiden började jag fundera – är det så vi verkligen lär oss på djupet?
Tänk efter. När lärde du dig något som verkligen fastnade? Det var troligen inte för att någon lade fram det perfekt i små steg. Det kanske handlade om att du försökte och misslyckades. Eller om en fråga som väckte fler frågor.
Verkligt lärande är sällan en rak linje. Det liknar mer ett nätverk – vi hoppar mellan olika punkter, snubblar framåt, och ibland måste vi backa för att förstå. Det är rörigt. Och det är där magin händer.
Men när vi gör lärande för linjärt riskerar vi att döda nyfikenheten – själva drivkraften som får oss att vilja förstå. Vi skapar motorvägar utan avfarter. Effektiva, kanske. Men tråkiga. Och vi missar allt intressant längs vägen.
Så, vad kan vi göra istället?
Skapa utrymme för det oväntade. Uppmuntra experiment. Låt frågor få leda till fler frågor.
För lärande är inte bara att följa en karta. Det är att våga vandra vilse. Och det är där vi hittar de verkliga insikterna.
Det är inte metoden som avgör. Det är modet att snubbla framåt.
Med kärlek,
Dennis