När du var fyra år, gav du dig ut i världen, orädd, med ett villkorslöst gott självförtroende.
När du fyllde sex, bjöd du släkten på teaterpremiär i vardagsrummet. Du var manusförfattare, regissör och skådis. Allt i ett.
När du blev åtta, skrev du egna låtar och spelade trägitarr med gummibands-strängar för grannarna i kvarteret.
När du blev tio berättade du hemmasnickrade skämt, och fröken och klasskamraterna skrattade ikapp.
Sen blev du vuxen.
Och gjorde det du blev tillsagd.
Foglig.
”Man vill ju inte vara en pajas.”
– Jo, tydligen.
//Dennis Westerberg
