Denna fras, “Men, alla andra…”, känns igen, eller hur?
Som en självutnämnd beskyddare av det förutbestämda, av det trygga och bekanta. Som en puff i sidan, en tyst anmodan att inte skilja sig från mängden. En röst som påminner oss att inte väcka anstöt, att inte utmana det som redan är fastställt.
Vi människor är sammanlänkade med en slags osynlig tråd av gemensamma berättelser, idéer och övertygelser som formar vår kultur och våra öden. Denna sammanlänkning bildar en civilisation där relationer och narrativ binder oss samman, och skapar värde och mening.
– Men vad händer när “alla andra” får bestämma vad som är värdefullt och meningsfullt? När rädslan för att vara annorlunda, tyglar våra tankar och tystar våra röster?
Hur skulle det vara om vi tog en stund och funderade över vad “alla andra” verkligen betyder?
Vi behöver nämligen inte tillåta oss att vara bakbundna av gamla normer och invanda mönster. Vi har faktiskt kraften allesammans att trampa upp nya stigar, teckna nya berättelser och omdefiniera framgång och lycka på våra egna villkor.
Föreställ dig en värld där “alla andra” värdesätter mod och originalitet mer än status quo och likformighet. En värld där sökandet efter en djupare mening och förståelse för livet är norm, där ständigt lärande blir en hörnsten för mänsklig strävan.
“Men, alla andra…” blir i så fall inte en begränsning, utan en möjlighet, en källa till inspiration. Det blir en uppmaning att utmana det etablerade, att anamma nya perspektiv och att inspirera andra att göra detsamma. Varje individ kan bli sin egen arkitekt och formgivare av sitt öde.
Det skulle vara gött.
Visst?
Med kärlek,
Dennis