Först, ett flöde av ljus, osynligt,
som vinden som smeker de sovande trädens löv.
Ett barn vandrar, tyst, i denna värld,
där gränser ännu är som outtalade löften.
Snart, likt en sten i strömmens famn,
tar vissheten form – ett ”här är jag, vem är du?”
En skugga, född ur intet,
en spegelbild i en sjö, stilla och klar.
Världen, ett mysterium, breder ut sig,
och barnet, en ensam ö i ett oändligt hav.
Varje ögonblick, en ton i en ospelad symfoni,
som både skapare och betraktare.
Men i detta gap mellan jag och du, en längtan spirar,
en önskan om att förenas med det oändliga.
Sökandet efter helhet, en evig dikt,
en färd mot en horisont som alltid flyr.
I världens spegel, en skugga dansar,
en bild flyktig, svår att fånga, svår att greppa.
Och barnet, i sin längtan att omfamna allt,
vandrar vidare, i en värld där ord dansar med tystnaden.
Men allt är inget, ingenting alls. Det är allt.
Med kärlek,
Dennis