Om ältande, grubblerier och kontroll.
Det finns en särskild sorts trötthet som inte riktigt syns i kalendern.
Den kommer inte alltid från antalet möten. Inte heller från mängden mejl, uppgifter, kunder, elever, brukare, patienter, kollegor, deadlines eller beslut. Den kommer från något mer subtilt. Något som händer efter mötet, efter mejlet, efter samtalet, efter kommentaren, efter arbetsdagen.
Jobbet fortsätter i huvudet.
Ett mejl som tog trettio sekunder att läsa kan bli en hel eftermiddag av tolkningar. Ett möte som redan är avslutat kan fortsätta som en inre diskussion långt efteråt. En kort kommentar från en kollega kan bli något man vrider och vänder på under resten av dagen. Ett beslut kan börja växa till en oro. En förändring kan börja kännas som ett hot. En tystnad kan börja betyda något.
Det är då jobbet fyller hela skallen med stress.
Inte för att människan är svag. Inte för att hon inte klarar sitt arbete. Inte för att hon behöver skärpa sig, rycka upp sig eller bli bättre på att tänka positivt.
Utan för att tankarna kring jobbet ibland börjar leva sitt eget liv.
Vi människor är märkliga på det sättet. Vi kan sitta tryggt i ett rum och samtidigt vara mentalt upptagna av något som kanske kommer att hända om tre månader. Vi kan vara hemma i soffan och ändå befinna oss i ett möte som tog slut klockan 14.10. Vi kan prata med en person framför oss och samtidigt ha en inre diskussion med någon som inte ens är där.
Det är inte själva arbetsuppgiften som alltid tar mest kraft. Ofta är det berättelsen om arbetsuppgiften. Tolkningen. Oron. Ältandet. Försöket att få kontroll. Grubbleriet över vad andra menade, vad som kan gå fel, vad man borde ha sagt, vad man måste hinna, vad som förväntas och vad allt detta säger om en själv.
Och när huvudet är fullt av sådant händer något med oss.
Vårt perspektiv krymper.
Blicken blir snävare. Omdömet blir mindre tillgängligt. Humorn försvinner. Lyssnandet blir sämre. Vi börjar försvara oss innan någon har attackerat oss. Vi börjar lösa problem från ett inre läge där vi ser minst. Vi försöker skapa ordning genom mer kontroll, men kontrollbehovet skapar ofta ännu mer inre tryck.
Detta påverkar inte bara individen. Det påverkar arbetsplatsen.
För när många människor går omkring med huvuden fulla av ältande, grubblerier och kontroll blir samarbetet svårare. Missförstånden ökar. Små saker får större betydelse. Feedback blir jobbig. Förändring blir hotfull. Beslut blir laddade. Samtal blir försiktiga eller defensiva. Energi som kunde ha gått till klok handling går i stället till inre bearbetning.
Det intressanta är att detta kan ”lösas upp”… helt utan ansträngning.
Det enda som krävs är några få, enkla och självklara insikter.
Vi lever inte bara i det som händer. Vi lever i vår upplevelse av det som händer.
Det låter kanske självklart, men i vardagen missar vi det hela tiden. När stressen kommer känns det som om den kommer direkt från mejlet, chefen, kunden, kollegan, mötet, organisationen eller framtiden. Det känns som om omständigheten har klivit rakt in i oss och skapat vår känsla.
Men om vi tittar närmare ser vi att något mer pågår. Det finns alltid ett lager av tanke, tolkning, minne, förväntan och inre berättelse mellan händelsen och upplevelsen.
Det betyder inte att yttre omständigheter är oviktiga. Självklart finns det arbetsmiljöproblem, bristande ledarskap, orimliga uppdrag, konflikter, otydlighet och organisatoriska frågor som behöver tas på allvar. Poängen är inte att förminska arbetslivet.
Poängen är att hjälpa oss att se skillnaden mellan det som faktiskt behöver hanteras och det som huvudet lägger ovanpå.
Den skillnaden är avgörande.
För när vi ser att en tanke är en tanke, och inte hela verkligheten, händer ofta något. Vi får lite mer sinnesfrid. Lite fler perspektiv. Lite mer tillgång till oss själva. Vi behöver inte längre följa varje orostanke. Vi behöver inte tro på varje inre film. Vi behöver inte kontrollera hela världen för att få tillbaka en stunds klarhet.
Där någonstans börjar sinnesro.
Inte som ett perfekt tillstånd. Inte som en teknik. Inte som en övning där man ska bli en bättre version av sig själv. Utan som en naturlig följd av att tankebruset inte längre får samma auktoritet.
Sinnesro betyder inte att allt runt omkring är lugnt och stilla.
Sinnesro betyder att man inte är helt uppslukad av varje tanke som passerar.
Och när människor får mer sinnesro händer ofta något mycket praktiskt. De blir inte passiva. De blir inte likgiltiga. De slutar inte bry sig. Snarare tvärtom. De får bättre tillgång till det som redan finns där: omdöme, närvaro, humor, kreativitet, värme, tydlighet och handlingskraft.
Det är därför jag tycker att detta hör hemma i en föreläsning om arbetsglädje.
Arbetsglädje är inte att allt på jobbet alltid är roligt. Det är inte att man går omkring och ler hela dagarna. Det är inte att man förnekar problem eller försöker pressa sig själv till en positiv inställning.
Arbetsglädje handlar om något djupare än så.
Det handlar om att ha mer tillgång till sig själv medan arbetet pågår.
Det handlar om att kunna leva i en rörig värld utan att själv bli lika rörig på insidan. Det handlar om att kunna se klarare, lyssna bättre och agera klokare även när arbetslivet inte är perfekt. Det handlar om att upptäcka att det finns något i människan som är mer stabilt än dagens humör, veckans stress och tankarna som råkar dra förbi.
EN FÖRELÄSNING SOM VERKKLIGEN GÖR SKILLNAD – PÅ DJUPET
I min föreläsning tar jag upp detta på ett konkret och vardagsnära sätt. Vi pratar om vad som händer när jobbet flyttar in i huvudet. Vi tittar på hur ältande, grubblerier och kontroll påverkar oss som kollegor, chefer, medarbetare och människor. Vi undersöker varför samma arbetsdag kan upplevas helt olika beroende på vilket inre läge vi befinner oss i.
Föreläsningen är inte en föreläsning om att tänka positivt. Den handlar inte om stresshantering i traditionell mening. Den handlar inte om att ge människor ännu fler saker att prestera.
Den handlar om att se något som redan är sant.
När vi är fast i ältande ser vi mindre. När vi grubblar ser vi ofta problemet genom ett trängre hål. När vi försöker kontrollera allt blir världen ofta ännu mer hotfull. Men när tankarna tappar sitt grepp, även för en kort stund, kommer något annat fram.
Det är ofta där klokheten finns.
Under föreläsningen arbetar vi också med korta workshops i bikupor. Syftet är inte att deltagarna ska analysera sönder sig själva, utan att de ska känna igen sina egna mönster på ett enkelt och mänskligt sätt.
I den första bikupan undersöker vi när jobbet fyller hela skallen. Deltagarna får prata om vardagliga situationer där arbetet fortsätter i huvudet långt efter att själva händelsen är över. Det kan vara ett mejl, ett möte, en konflikt, en förändring, en deadline eller en kommentar. Frågan är inte bara vad som hände, utan vad som sedan började hända i tankarna.
I den andra bikupan tittar vi på vad ältande, grubblerier och kontroll gör med oss. Hur blir jag när jag är där? Hur lyssnar jag? Hur fattar jag beslut? Hur kommunicerar jag? Vad händer med min generositet, min kreativitet, min humor och min förmåga att se andra perspektiv?
I den tredje bikupan utforskar vi vad som blir möjligt när tankarna inte styr lika mycket. Hur är jag när jag har mer perspektiv? Vad händer med mig när jag inte tar varje tanke på blodigt allvar? Vad blir möjligt i samtal, samarbete och problemlösning när jag inte är lika upptagen av att älta, försvara, oroa mig eller kontrollera?
Det enkla i detta är också det kraftfulla.
Många människor har hört att de borde stressa mindre, tänka mer positivt, sätta bättre gränser, återhämta sig mer eller hantera sin tid bättre. Allt detta kan naturligtvis vara relevant. Men det finns något ännu mer grundläggande att se.
Vi behöver inte alltid börja med att förändra hela livet.
Ibland räcker det att se att det vi kallar stress i stunden ofta är en upplevelse som skapas genom tankar som känns väldigt verkliga medan de pågår.
Och när vi ser det, inte bara intellektuellt utan på riktigt, kan något mjukna.
Jobbet kan fortfarande innehålla krav. Mötet kan fortfarande behöva hållas. Mejlet kan fortfarande behöva besvaras. Konflikten kan fortfarande behöva tas om hand. Men vi behöver inte alltid bära hela den inre extravikten samtidigt.
Det är en stor lättnad.
Och kanske är det där arbetsglädjen börjar. Inte i ett perfekt schema. Inte i en perfekt chef. Inte i en perfekt organisation. Inte i ett liv utan problem.
Utan i stunderna när människan får tillbaka sig själv mitt i allt.
Lite mer klarhet.
Lite mer sinnesro.
Lite mer humor.
Lite mer handlingskraft.
Lite mer mänsklighet.
Det räcker långt.
Med kärlek,
Dennis
