Att vila kroppen är enkelt.
Man sätter sig. Lägger sig. Stänger av.
Det är synligt. Mätbart. Fysiskt.
Men sinnet vilar inte bara för att kroppen gör det.
Tvärtom.
Ofta är det först när vi sluter ögonen som det drar igång.
Tankar, bekymmer, lösa trådar, allt som legat i skymundan kliver fram.
Det blir aldrig riktigt tyst där inne.
Vi misstar stillhet för vila.
Men att vara stilla är inte samma sak som att få ro.
Det är därför man kan sova en hel natt och ändå känna sig utmattad.
Varit ledig i dagar och ändå känna sig överbelastad.
För den verkliga tröttheten sitter inte i benen.
Den sitter i bruset som aldrig tystnar.
På insidan.
Bara där.
I det mentala sorl vi bär med oss, vart vi än går.
Och verklig vila?
Den kommer först när tankarna får vara det de är.
Tankar, bara tankar.
När vi inte längre bryr oss om det som tänks.
Det är inte frånvaron av yttre rörelse som helar oss.
Det är ett missförstånd kring vad tankar egentligen är.
Nämligen bara tankar.
Inget annat än tankar.
Ingenting alls, således.
Skönt.
Med kärlek,
Dennis
