Att låta någon annan ta första steget, känns tryggt. Låta dem visa vägen, ta risken, sticka ut hakan. Om det går bra kan man alltid hoppa på tåget. Om det går dåligt har man inget att förklara.
Vi känner alla igen det – den där lättnaden i att inte behöva vara först. Att någon annan skickar mejlet, lägger fram förslaget, ber om löneförhöjningen, presenterar idén. Det blir bekvämt att luta sig tillbaka och tänka: ”Funkar det där, kanske jag vågar sen.”
Men det här är mer än ett enstaka beteende – det blir lätt ett mönster. Ett sätt att förhålla sig till världen. Och det börjar ofta långt innan det gäller något viktigt. Som att alltid låta andra prata först i ett möte. Eller att vänta med att testa något nytt tills grannen provat.
Problemet är att det också blir ett sätt att slippa ansvar. Och en vana som i längden gör att man aldrig blir den som tar initiativ.
Tänk om man i stället levde ett liv där man inte väntade på att någon annan skulle gå före?
Tänk om man såg varje tillfälle att ta första steget som en möjlighet – inte som en risk? Då händer något. Då är det inte du som följer efter. Det är du som andra tittar på. Och det förändrar allt.
Med kärlek,
Dennis