Jag har coachat många människor på ledande positioner genom åren, och insett att det finns ett stort missförstånd när det gäller synen på ro och oro.
Oro tolkas ofta som ett tecken på att vara klok och ansvarsfull, medan ro signalerar enfald och nonchalans.
Således blir oro en påminnelse om att allt står rätt till, medan ro är en varning kring att något glömts bort.
Två exempel från verkligheten, på hur ro kan kännas oroande:
”Fan vad allting känns lugnt. Skönt. Men, nästan för lugnt. Inget att oroa sig för. Men… kanske har jag missat något? Nej… det verkar inte så… men är jag riktigt säker? Finns det verkligen inte någon oroshärd att ta tag i? Det känns oroväckande lugnt. Jag måste ha missat något. Ja, nu vet jag… Putin… den jäveln. Satans skitvärld.”
”Klockan är 23. Allt är under kontroll. Härligt. Förutom containern som vi ska flytta imorgon. Fan. Jag vet att jag inte ringa mina anställda nu, så att de kan lösa problemet i natt, så att jag kan koppla av. Men… jag kan ju inte bara släppa tanken kring containern. Det vore ansvarslöst. Tänk om jag glömmer det imorgon. Det minsta jag kan göra är att oroa mig. [då gör jag i alla fall något.]”
Dumt.
Ro, är ett tecken på att sinnet är klart. Klarhet är klokhet. Klokhet tar sig an världen på ett bättre sätt än enfald.
Oro är ett tecken på att sinnet är grumligt. Grumlighet är enfald. Enfald tar sig an världen på ett sämre sätt än klokhet.
Med kärlek,
Dennis