Den 23 september föreläste jag, och ett tiotal andra etablerade föreläsare, för gymnasieungdomar i Lund. Enligt utvärderingar och efterföljande diskussioner bland uppdragsgivare, lärare och elever, uppskattades min föreläsning av alla som var på plats. Inte ett kritiskt ord har kommit mig till del. Tvärtom… mängder med uppmuntrande kommentarer och kärleksfulla hurrarop.
Jag hade bjudits in för att berätta min egen livsberättelse, om en resa från att ha levt i ett inre helvete i många år, till att nu uppleva en inre frid, och psykologiskt välmående. Detta, trots en helvetisk uppväxt med en funktionshindrad syster, i en familj präglad av oro, ångest och ständiga bråk.
Idag misstänkliggörs jag, mitt syfte och mina handlingar – medvetet eller omedvetet (?) – i en artikel som Sydsvenskan publicerat. Detta för att jag ofta uttrycker mig kritiskt om dagens [och gårdagens] psykiatri, bl.a. på min FB-sida, i olika podcasts och på min blogg [märk väl… inte alls under min föreläsning för ungdomarna].
Istället för att berätta om grundanledningen till min kritik – nämligen att min egen underbara syster [oskyldigt] misshandlades och drogades i över 30 år – klumpar Sydsvenskan ihop mig med konspirationsteoretiker.
Jag vill påminna om att jag är utbildad grundskollärare och att jag har arbetat i skolans värld i många år. Dels som SV2-lärare, men också som utbildningsledare och tillförordnad rektor inom Yrkeshögskolan. Det innebär att jag vet vilka lagar, regler, riktlinjer och värderingar som gäller. Jag följer dessa dessutom med glädje.
– Vad är det som gör att JAG ska misstänkliggöras som föreläsare i detta sammanhang? Särskilt när uppdragsgivaren, skolans företrädare och Lunds kommun inte alls ifrågasatt min medverkan. Tvärtom, de har försvarat den.
En försäkran:
- Jag är ingen scientolog. Tvärtom. Jag tar istället öppet avstånd från allting som scientologin och dess anhängare står för.
- Jag har ingenting med New Age att göra. Jag är ointresserad av det som den typen av rörelser har att erbjuda.
- Jag är inte religiös. Jag har ingen tro alls.
- Jag håller den vetenskapliga metoden högt, och vänder mig mot alla rörelser, personer eller riktningar som arbetar ”anti-vetenskapligt”.
Jag ÄR emellertid kritisk till den gängse psykiatrin och de metoder som främst erbjuds: mediciner och elbehandling (ECT). Jag menar att dessa vilar på en ovetenskaplig grund och jag anser att jag dessutom har fog för min kritik, och välkomnar en diskussion kring frågan.
Men… mitt namn riskerar att svärtas ner i och med dagens artikel.
Inte av någon anledning alls – mer än att allting startat med att två Twitter-troll, som förföljt mig i flera år [som dessutom är frilansjournalister på Sydsvenskan] uttrycker sig grovt och svepande och kallar mig scientolog, charlatan, anti-vetenskaplig och bluffmakare i mängder med sammanhang. Och som inte heller skyr några som helst medel för att hålla drevet levande – och kontaktar tidigare och framtida kunder, i syfte att bojkotta mig i oliksammanhang.
Inte en rad om detta i Sydsvenskan.
Detta gör att min tillit till tidningen har fått sig en rejäl törn, och att objektiviteten i den publicerade artikeln, starkt ifrågasätts. Särskilt med tanke på att intervjun med mig spelats in i smyg, och att journalisten vägrat ta frågorna via Zoom, så att jag skulle fått tillgång till inspelningen, och haft möjlighet att publicera den i sin helhet.
Jag är medveten om att min blogg, kan ha en provocerande ton, och att mina formuleringar – när de tas ur sin kontext – kan vara stötande för en del.
Sydsvenskans intervjuer med mig, har dock fört något positivt med sig – tänka sig.
Jag har nämligen fått en möjlighet att reflektera över mitt sätt att uttrycka mig, och har kommit fram till att jag nog måste ”sopa rent framför egen dörr”. Därför har jag tagit bort en hel del provokativa inlägg som idag – när jag läser dem med distans – får en ganska bitter eftersmak.
– För att kunna veta var gränsen går, måste jag ibland dra det lite för långt. Och det är nog just vad jag gjort den senaste tiden. Jag har dock ingenting att skylla på… men jag ber om ursäkt för mina eventuella övertramp (läs: min stilla och ödmjuka pudel).
Mitt budskap är dock tillgängligt för granskning – och mer nyanserat – i mängder av andra sammanhang, och jag välkomnar framöver såväl kritik som ryggdunkningar. Även samtal och debatt.
När mitt namn vanäras emellertid och det rör sig om rent förtal – från tidningens egna samarbetspartners dessutom – reagerar jag skarpt.
Jag önskar påminna om pressetiken, som manar till försiktighet med namnpublicering, och att en anmälan kan ha ett enda syfte, nämligen att skada den som anmäls. Jag tycker mig ha fog för att hävda detta i det här sammanhanget.
Just sayin’.
Med kärlek,
Dennis Westerberg
[Kuriosa i sammanhanget: Uppe i vänstra hörnet, på Sydsvenskans egen sida, tipsar man om den otäcka men fantastiske radiodokumentären om ”Vipeholmsanstalten” – ett mörkt kapitel i svensk psykiatri-historia.]