I en grotta kan ett viskande ord låta som ett rop.
Ekot förstärker allt, tills det man hör inte längre är ens eget ljud.
Så är det också i samtiden.
Någon säger något i förbifarten, och världen börjar genljuda.
Det som var en tanke blir ett brus.
En nyans blir till ett påstående.
Ett eko utan källa.
Efter ett tag minns ingen vem som talade först.
Bara ljudet som fortsätter att studsa.
Ju fler väggar man bygger mellan sig och andra, desto kraftigare blir ekot, och desto svagare blir rösten som startade allt.
När världen känns öronbedövande, kan det vara klokt att vara tyst en stund.
Det är först då man hör vem som egentligen talar.
Med kärlek,
Dennis