Det finns något djupt ironiskt – men sorgligt – i att vi ofta krossar det vi älskar i vår kamp för att skydda det. I vårt sökande efter trygghet och stabilitet hamnar vi paradoxalt nog ofta i risken i att förlora det vi värderar mest.
Ta till exempel fadern som spenderar varje vakande timme på jobbet. Han tror att han kämpar för sin familjs överlevnad. Han vill ge sina barn en trygg framtid, en utbildning, ett arv. Men medan han är upptagen med att jobba övertid och missar fredagsfilmen, den första cykelturen utan stödhjul, det där unika skrattet som dottern utbrister i när hon är riktigt, riktigt glad – vad är det då han försvarar? Egentligen?
Det är lätt att tro att vi skyddar det vi älskar genom att skaffa mer, göra mer, vara mer. Men när ’mer’ börjar stjäla ’nu’ – när jakten på framtidens trygghet hotar glädjen och närvaron i nuet – vad vinner vi då?
Samhället har en tendens att belöna de som gör mer, som har mer, som strävar mer. Men kanske är det dags att omvärdera denna belöning. Kanske är det dags att i stället fira närvaron, att vara tillfreds med det vi har, att vara nöjd med ’tillräckligt’.
När vi stannar upp, inser vi att vår värld inte förminskas utan förstoras. Den breder ut sig, blir mer färgstark, mer levande. Kanske handlar vår största utmaning mindre om att samla resurser och mer om att ha modet att ompröva vad ’tillräckligt’ verkligen innebär.
Vad sägs om utforska och njuta av det vi har här och nu – av det vi faktiskt bryr oss om. På riktigt.
Eller?
Med kärlek,
Dennis