Minns du första dagen i skolan? Med uppspärrade ögon och med en nyfikenhet kring ”detta nya” som var på gränsen till överväldigande. Det var en närvaro i sin renaste form – pulserande, ofiltrerad.
Och… som kontrast, minns du din mest ensammaste dagen i ditt liv? Söndagen då ingen svarade i telefon, och ingen alls verkade vilja ha med dig att göra. När du kände dig osynlig och övergiven. Där, mitt i mängden, fanns en frånvaro av närvaro – kroppsligt på plats, men själsligt på väg mot helvetets djupaste avgrund.
Det jag vill peka på i detta blogginlägg, är att relationens dynamik – vilken relation det än må handla om – balanserar på knivseggen mellan dessa två tillstånd: närvaro kontra frånvaro
Närvaro går bortom en fysisk uppsättning koordinater. Det handlar om att släppa taget och kontrollen för ett ögonblick, att dyka djupt ned i nuets virvlande ström. Att se världen som den faktiskt är, neutral och ovärderad i sitt ursprung. Det är att överlämna sig till det ovissa och oskapade, att bjuda upp världen till en dans utan förutbestämda steg.
Frånvaro däremot, är en subtil flykt i tanken. Att låta drömmen drömmas och att förlora sig i drömmen. En illusionsresa utan att ha koll på vare sig resa eller illusion.
Vad är då nyttan med att förstå detta, att inse skillnaden mellan klarhet och tankeflykt?
Jo, insikt är kontroll… på riktigt.
Dock genom att släppa taget. Inte att försöka hålla sig fast.
Närvaro är att låta världen utvecklas såsom den gör, utan värdering. Frånvaro är att tro på tankens kraft.
Få är nämligen de som lyckats få en svala lyfta från fönsterbläcket med tanken ”flyg”.
Fler är de som på allvar tror, att anledningen till att svalan flög till sist, berodde på tanketilltaget.
Men… detta är att lura sig själv.
Från faktum till fantasi. Från närvaro till frånvaro.
Vanligt, men föga klokt.
Med kärlek,
Dennis
