Det pågående ögonblicket är stilla.
Orörligt.
Med varken start- eller slutpunkt.
Inte för att jag säger det, utan för att det är sant.
Men lita inte på mig, kolla efter själv?
– Vilken stund är det?
Nu, eller hur?
– Mm.
Men när började nuet?
Och när tar det slut?
Mitt förslag till svar, på båda frågorna, är ”aldrig någonsin”.
Alltid nu.
Allt annat är en tanke.
Framtiden, exempelvis – endast en tanke, nu.
Bara en tanke.
Detsamma gäller det förflutna – icke existerande – förutom i form av en tanke.
Just bara en tanke.
Ingenting annat alls, än en tanke.
Så… låt alla tankar vara en stund.
Alla tankar om framtiden – leave them alone.
Alla tankar om det förflutna – do not mind.
Nu… i alla fall.
Du kan plocka upp dem sen, tankarna.
Men låt de vara det de är – tankar.
Och lägg märke till det som finns kvar när alla tankar skingras.
Tankar om framtiden, och om det förflutna.
Tankar om denna text, eller om textförfattaren.
– Låt dem vara.
Jag är nämligen ingen tanke.
Och vad du än tänker om dig själv – you could’nt care less.
Du är ju ingen tanke.
Du är ju den som tänker.
Var den.
Bara den.
Nu.
Ingen tanke.
– Vad finns kvar?
Stillhet?
Ro?
Sinnesfrid?
Harmoni?
Balans?
Så, låt oss göra en kort test:
– Lämna stillheten, ron, sinnesfriden, harmonin och balansen för en stund!
– Må skit nu!
Men… app, app, app.
Tankar räknas inte.
– Ooops.
//Dennis Westerberg