Jag tycker om ordet sinnesfrid. Det bär på en mjukhet, som ett stilla vatten i en skyddad brunn. Det är ett ord som inte kräver något av oss – det bara finns där.
Tyst. Bärande. Djupt.
Kanske är det just därför som bilden av brunnen passar så väl. För sinnesfrid är inget vi jagar på livets yta; det är något vi faller in i, något vi återfinner bortom alla tankar och föreställningar vi bär om oss själva.
Under vårt tänkande sinne finns ett skikt – en plats där ingenting behöver fixas eller förbättras. Där är inget fel på oss. Där är vi hela, precis som vi är. I det djupet – i brunnen – är sinnesfriden inte ett mål att nå, utan något som alltid har funnits. Något som väntar på att vi ska stanna upp länge nog för att känna dess närvaro.
Jag har aldrig mött någon som inte – när de släpper taget om tankarnas storm – börjar känna sig mer levande. Mer i samklang med livet.
Sinnesfrid är inte frånvaron av problem, utan närvaron av något djupare – en stillhet som bär oss, även när allt omkring oss är i rörelse. Den är inte beroende av hur det ser ut omkring oss. Den är själva grunden vi vilar på.
Och kanske är det så enkelt – att vi bara är en tanke bort. En enda tanke från att se klart. Från att känna friheten i att inte behöva döma, jämföra eller kontrollera.
Bara vara.
För just där – i det närvarande, förklaringslösa rummet – där vilar sinnesfriden.
Den är inte långt borta.
Den är här.
Nu.
Alltid.
Med kärlek,
Dennis