Klangen hörs tydligt. Den tar plats, sticker ut och gör avtryck. Den märks.
Rytmen gör något annat. Den håller samman.
I en studio är det sällan det som låter mest som bär inspelningen. Det är inte effekterna, övertonerna eller det som glimrar i mixen, utan tempot och pulsen i grunden. Ändå är det ofta de partier som sticker ut i ljudbilden vi ger vår uppmärksamhet. De kliver fram, färgar helheten och signalerar aktivitet.
Det som verkligen formar helheten ligger längre bak. I trummornas puls. I basens tyngd och enkla figurer. I arrangemangets mönster som går igen. Rytmen finns i det som upprepas utan att kräva uppmärksamhet, i strukturen som gör att allt annat kan röra sig fritt.
Utanför studion fungerar det på samma sätt. Rytmen visar sig i hur utbildning byggs och återskapas, i nätverk som förstärker sig själva, i den tekniska utvecklingens stadiga tempo och i kulturella mönster som består genom årtionden. Den finns i invanda system kring klass, ras och kön, och i den industriella ekonomi som fortsätter verka oavsett vad som för stunden diskuteras.
Rytmen går att påverka. Men inte genom att lyfta fram enskilda partier. Det kräver arbete med helheten, med det som ligger under ytan och fortsätter spela även när inget nytt introduceras.
Klangen däremot är de snabba påläggen. De senaste uttrycken, effekterna som används flitigt och reaktionerna som färgar stämningen för stunden. De kan ge energi i ögonblicket, men de förändrar sällan grundstrukturen. De lägger sig ovanpå rytmen, inte tvärtom.
Att flytta uppmärksamheten från det som sticker ut till det som bär helheten förändrar hur vi styr vårt agerande.
Först när helheten styr lyssnandet kan vi bestämma oss för om vi vill fortsätta i samma tempo eller skaffa nytt blod i kompet.
Med kärlek,
Dennis