Föreställ dig att det bara fanns ett enda radioprogram, och att du älskade att lyssna på det programmet.
Men att det helt plötsligt började spelas en Håkan Hellström-låt, och att du hatar Håkan Hellström.
Vad skulle du göra då?
Skulle det förstöra hela din dag?
Skulle det få dig att krypa ihop i fosterställning, och sticka dig själv med en trubbig gaffel i magen?
– Va?
Bara för att programmet ibland spelar någon låt du inte gillar?
Nej, jag tror inte det.
Inte ens om det vore Håkan Hellström som sjöng [som jag faktiskt gillar], eller… än värre… om det vore Tomas Ledins ”En dag på stranden” [som jag bara inte tål] som fick ett par minuter i etern.
Inte om man känner till hur det här med radio funkar; att man vet att man endast är en enda låt ifrån att höra en annan sång. Alltså att låtar kommer och går; att detta är själva principen som styr radions låtlista. Det kommer alltid en ny.
Men såklart… om man inte hade koll på detta faktum, då hade jag naturligtvis förstått varför Hellström-låten skulle besvära dig. Ännu värre vore det, om radion hade ett Ledin-maraton. I alla fall i min värld.
Shit!
Tänk att behöva plågas av ett 20-tal Ledin-kompositioner.
Oj.
Men… ändå… återigen, om man vet att stationen, så småningom, kommer att få slut på Ledin-låtar, vore inte ens maraton något problem.
Jag menar, det finns inget som hindrar en att gå till jobbet, krama sina barn, läsa en bok, promenera, laga mat eller vad som helst, medan Ledin-låtarna kletar och klenar i bakgrunden.
Och detsamma gäller ju tankar… vad som än tänks.
Oroliga, läskiga eller ruggiga.
Det spelar ingen roll.
Det är ju bara tankar… och det kommer snart en ny.
Eller hur?
Lugnt… om man vet hur tankar funkar.
Och vad de egentligen är…. just ingenting.
Ju.
Med kärlek,
Dennis