Många har fått för sig att världen blir lättare att hantera, om vi ständigt värderar det vi upplever:
– Den här bilen är lyxig. Den där är medioker.
– Den här maten är utmärkt. Den där är kass.
– Det här resultatet är enastående. Det där är uselt.
Som om det fanns ett facit. Eller ens en skala att placera in våra värderingar på.
Men… varken mall eller gradlinje går att finna.
Inte på riktigt.
Många anser dessutom att det är absolut nödvändig att dela in det vi har omkring oss i olika fack:
– Hon är en tjej. Han är en kille.
– Det här är en kopp. Det där är en mugg.
– Hon är introvert. Han är extrovert.
Som om ord har en möjlighet att rymma det de försöker beskriva.
Det gör de inte.
Sortering, klassificering och värdering är inte lika nödvändigt som vi kan få för oss. Världen är som den är, och klarar sig fint utan att bli bedömd eller betecknad.
Men… att sätta etiketter på saker och ting är inte fel. Inte i sig. Ej heller rätt.
Varken eller. Både och.
Samtidigt, alltså.
Det finns dock en skillnad, mellan att leva livet med insikt om att alla skildringar, omdömen och beteckningar är påhittade, än att gå omkring och tro att det vi uppfattar är på riktigt.
– Kartan innehåller ingen terräng.
– Vinlistan smakar inte vin.
– Noterna rymmer ingen musik.
Men… somliga verkar hellre käka menyn än maten.
Med kärlek,
Dennis
