Så snart sinnet stillar sig, tenderar vi människor att ladda batterierna och åter bli inspirerade av det vi håller på – vad det än må vara.
Det verkar alltså finnas en slags inre, psykologisk läkning när tänkandet avstannar för en stund.
När vi är på jakt efter något däremot, vad som helst faktiskt (inklusive det stilla sinnet), laddar batterierna ur – i själva jakten.
Detta, oberoende om vi sitter stilla, tyst för oss själva, eller om vi rör oss rent fysiskt i rummet.
Det verkarar alltså vara jagandet i sig som laddar ur, och avsaknaden av jäkt som laddar upp. I sinnet alltså, på insidan, oberoende av vad som sker runtomkring.
Men… måste vi tömma våra batterier, bara för att vi har mycket att stå i, eller har en deadline att passa?
Måste vi verkligen göra mindre för att uppleva mer av ro, sinnesfrid och harmoni?
Eller… kan det vara så, att när jag ”är ansluten till strömuttaget”, då kan jag jobba på hur länge som helst utan att förlora kraft; men om jag ”arbetar på batteridrift”, riskerar jag att snart tappa all energi som håller mig igång?
Med kärlek,
Dennis