Den som förstått styrkan med att kunna inta ett meta-perspektiv i livet, har skaffat sig en superkraft, som är få förunnat.
Exempelvis genom att släppa fokus kring melodin i en sång för ett ögonblick, och i stället vara nyfiken på vilka principer som skapar musik.
Eller att kliva ur det motiv som ryms inom tavlans ramar, för att förstå vad konst är.
Detsamma gäller för psykologi.
Ta tankar som ett exempel; de är som moln på himlen – de kommer och går, oberoende av dess innehåll. Att inse detta ger oss möjligheten att inte fastna i varje molns form, och i stället kunna se det stora blå: stillheten, välmåendet och kärleken.
Psykologiska diagnoser, som ytterligare ett exempel, är beskrivningar av känslor och beteenden. Inte dess orsak.
Genom att förstå strukturer, kan vi återfinna kärnan i skapelsen.
Att ta ett meta-perspektiv i livet, är att skaffa sig makten att se bortom det omedelbara, att förstå livets större sammanhang och därigenom skapa en djupare förståelse för oss själva och världen.
Ju.
Med kärlek,
Dennis