Jag umgås helst bara med människor som ”tar det personligt”.
Det gäller både hemma och på jobbet.
Människor som inte gömmer sig bakom sin titel eller profession.
Läkare exempelvis, som värdesätter vår relation, och som på allvar bryr sig om mig och min hälsa.
Eller kassa-biträdet som gör mig uppmärksam på att ett av äpplena blivit kantstött, och föreslår att jag ska ta ett annat i stället.
Samarbetspartners som tar ansvar för det som händer, och inte skyller på systemet eller på sin organisation.
Det är lätt att hålla någon annan ansvarig nämligen. Då slipper man ta konsekvenserna av att saker och ting kan bli fel. Enklare att anklaga maskinen, schemat eller ledningen.
Bättre dock att ha modet att vara människa. Med ödmjukhet, sårbarhet och närvaro i det som händer och sker.
Personlig… således.
Med kärlek,
Dennis