Har du någonsin suttit i ett rum, ensam med dina tankar, och känt hur oron kryper närmare? Kanhända har du försökt resonera dig ur denna tankefälla, och alldeles för sent upptäckt att det du egentligen gjort, är att ha grävt dig djupare och djupare ner i ett svart hål av ängslan.
Känns det igen? Ja, då har du snubblat över tanke-paradoxen; det faktum att ingen kan tänka sig fri från tankar.
Oro är en mänsklig, normal och naturlig psykologisk reaktion på inre grubblerier, som ofta tar form av ängslan, nervositet eller till och med panik. Det är en respons på tankar kring framtida händelser som vi inte kan förutse eller kontrollera. Eller kring tankar om det förflutna, som vi inte kan få ogjort. Men vad händer när vi försöker använda tanken, för att tänka oss ur detta tillstånd?
Jo, här ligger paradoxen: ju mer vi försöker grubbla oss fria från grubblerier, desto mer grubblande äger rum. Eller med andra ord: det går inte att oroa sig till ro.
Som en metafor: – Man blir inte skuldfri genom att låna mer pengar.
Så, vad kan vi göra i stället? Ett klokt alternativ är att acceptera att oro är en del av att vara människa, snarare än ett problem som behöver lösas.
Oro är en signal som berättar att man [oskyldigt] använder sinnets resurser på fel sätt, dvs. att man har förlorat sig en dagdröm, och att man försöker lösa drömmen i drömmen, och således glömmer bort att problemet i sig var drömt redan från början, i form av en dröm – en TANKE – minsann.
Genom att ge upp behovet av att försöka kontrollera det vi tänker, kan vi paradoxalt nog finna en större känsla av frid och lugn. Just eftersom sinnesro alltid vilar bortom det tänkande som tar form i sinnet.
Ju.
Med kärlek,
Dennis