Det finns, som jag ser det, tre olika sätt att betrakta oro.
1. Oro ska välkomnas
Oroskänslan är ett tecken på att jag är en ansvarsfull och klarsynt person. Jag blundar inte för faktum. Ju mer oro jag känner, desto klarare ser jag på världen. Avsaknad av oro, är en signal om att jag missat något. Människor som inte känner oro, är oansvariga, korkade eller trångsynta.
2. Oro ska avlägsnas
Oroskänslan är obehaglig och förstör mitt liv, och måste således hanteras. Antingen genom att jag löser det som oroar mig [vilket inte är så lätt alla gånger], eller genom att jag försöker förtränga, förskjuta eller försköna oron.
3. Oro ska varken välkomnas eller avlägsnas
Oroskänslan är begriplig. Särskilt för människor som befinner sig i en svår situation. Den säger dock ingenting om världen runtomkring. Ej heller något om dig eller din personlighet. Oroskänslan ska endast förstås utifrån en insikt kring dess enda och sanna källa – nämligen ”tanken”.
Tankar av oro ger en känsla av oro; oroskänslan kommer från orostankar, men tankar – oberoende av dess innehåll – är bara tankar, ingenting annat än tankar.
Så… oroskänslan är egentligen en sund reaktion på ett osunt tänkande, och en förståelse kring detta gör att tanken snart skingras, och det som då framträder är lugn, harmoni och balans. Dessutom nya perspektiv på situationen, som gör den enklare att hantera.
Ungefär så.
Med kärlek,
Dennis