Tidigare levde jag ett liv med en [nästan] oföränderligt hög stressnivå. Se fig. 1.
Oro, ängslan, och håglöshet var en naturlig del av min vardag. Så pass naturlig, att jag hade svårt att se och uppskatta allt det vackra som tog plats mitt framför mig.
Jag hade fått för mig att ursprunget i mig var oroligt och bräckligt [att jag var en skör och ängslig person], och att omständigheterna [jobb och familj] förvärrade situationen.
Jag trodde att jag var dömd att leva resten av mitt liv med en ständig känsla av obehag i kroppen, förutom vid de tillfällen som jag vidtog åtgärder av något slag, för att få en stunds tillfällig lättnad och avspänning]. Rödmarkerat i fig. 1.
Exempel på åtgärder som jag anammade: alkohol, munspel- och gitarrövningar, flykt, promenader, vredesutbrott (oftast i min ensamhet, tack och lov), samt olika mentala tekniker för att förändra den inre dialogen eller för att skapa positiva bilder och känslor.
Men… sen…
… upptäckte jag de tre principerna, som fick mig att förstå att ursprunget i mig – och i alla människor – är friskt, och att sinnesfrid, balans och harmoni är själva ”fabriksinställningen” i att vara människa. Det enda som egentligen kan få oss ur balans, är när vi fastnar i det tänkande som tar form i sinnet, och då vi glömmer bort att det som tänks, bara är tankar – just ingenting annan än tankar.
Insikterna kring de tre principerna gör att jag numera lever ett liv med ett [nästan] konstant välmående – en låg stressnivå, oberoende av situation eller yttre omständigheter. Se fig. 2.
Såklart drabbas även jag av livskriser, såsom sjukdom och dödsfall runtomkring, och i sådana stunder är det givetvis naturligt, mänskligt och alldeles sunt att känna alla typer av känslor.
Känslor ska emellertid varken förhindras, förändras, förskönas eller förskjutas. Endas förstås.
Men… och detta är ett viktigt och stort ”MEN”, så finns det även stunder i mitt liv – inte särskilt ofta numera, tacksamt nog – som jag glömmer bort att tankar just bara är tankar, och jag förlorar mig i mitt eget tänkande, och jag upplever ett stresspåslag – se rödmarkerat i fig. 2.
Däremot ”spikarna” av oro och ängslan ganska få och inte särskilt långvariga. Insikter kring de tre principerna hjälper mig nämligen att förstå, att obehagskänslorna som pockar på emellanåt, egentligen inte säger någonting alls om livet eller min personlighet. Inte alls. De talar i stället om för mig att jag förlorat mig i mina tanke-illusioner och att jag börjat tro på självsnacket i sinnet.
Och då… låter jag [automatiskt] bli att försöka klura ut livet för en stund, och ger således sinnet en chans att klarna – av sig självt.
Och snart är jag tillbaka i ursprunget – fabriksinställningen – med harmoni, balans och själslig ro.
Mums.
Med kärlek,
Dennis