Känner du igen det?
Tyngden av förväntningar, ekot av ett ständigt ’du bör’?
Visst kan det vara lätt att gå vilse i den ständiga stormen av ändlösa krav?
Men… som en påminnelse: Kanhända är dessa krav inte är så skrämmande och betungande som de verkar vara?
Kanhända att de känslor som vi känner, våra upplevelser av den stress vi upplever… kanhända härstammar dessa inte från de externa krav, såsom vi tror?
Kanhända går den egentliga källan till pressen att finna i vårt eget inre? Oskyldigt såklart. Kanhända är det vårt sinne, som via tänkandet, som spelar oss ett spratt?
Möjligen skulle det kunna vara så, att vårt inre lugn – vår klarhet och balans – faktiskt går att finna mitt i tumultet, oavsett hur mycket det stormar runt omkring?
Krav är nämligen som färgstänk på en konstnärs palett. De blandas och skapar såväl kontrast som samklang. Men du, du är konstnären, remember! Du är den som sätter penseln i arbete.
Inte färgstänket.
Ju.
Med kärlek,
Dennis