Klimatkrisen är en biverkan. Inte någon önskad effekt av bilkörning.
Detsamma gäller för lungcancer till följd av rökning. Inget man trånar efter när man tänder en cig.
Förödelse, skapat av tillfällig tillfredsställelse.
Men inte som en överraskning; som ett ödets nyck.
Tvärtom, som ett förväntat resultat; något att räkna med.
Det följer ett mönster.
Precis som att analysen och ältandet i sinnet för att lösa en händelse i det förflutna, skapar oro, ängslan och ångest i nuet. Oavsett om det görs hemma eller hos terapeuten.
Eller som att varje ambition att vilja styra de tankar som dyker upp i medvetandet, skapar stress, press och spänningar i det pågående ögonblicket. Såväl hos den mentala tränaren, som hos mindfulness-instruktören.
Som en biverkan. Föga förvånande.
Självklar… när man ser mönstret.
Plötslig och oväntad dock för den som missat sambandet.
Bättre att låta tankar komma och gå, emellertid.
De är ju trots allt… bara tankar.
Utan några som helst biverkningar.
Egentligen.
Med kärlek,
Dennis