Idéer bär på en styrka, kraftfulla nog att fascinera, förvirra och pressa oss att ifrågasätta det vi en gång betraktat som självklart. Det är just bland tvivel och utmaning som idéernas verkliga värde kan träda fram.
I mötet med en idé engagerar vi oss i en djuplodande process av förståelse. Vi dissekerar, granskar och bedömer idéns värde och hållfasthet, i relation till dess omvärld.
Detsamma gäller för symboler, flaggor, böcker, system och organisationer.
Dock lurar en potentiell fälla i denna process. Det är nämligen alltför lätt att sudda ut gränsen mellan idén och dess förmedlare. Kritik mot en idé är oumbärlig för förståelsen, men att angripa någon för deras vilja att tänka annorlunda är något annat.
Att uttrycka förakt för en idé är välkommet. Att göra detsamma för en människa är förkastligt. Det kallas mobbning.
Att ifrågasätta en idé är att erkänna dess betydelse, att ta den på allvar, att visa respekt. Att däremot attackera personer för deras idéer stänger dörren till vidare dialog. Det är att välja rädsla framför nyfikenhet, konflikt i stället för samverkan.
När vi stöter på en utmanande idé, bör vi komma ihåg detta. Lätt att glömma emellertid.
Den som utmanar våra tankar är vår medresenär, inte vår motståndare.
Kritiken bör alltid riktas mot idén. Inte mot personen.
Detta är nyckeln till en respektfull och konstruktiv dialog.
Särskilt för de som gör anspråk på att vara vetenskapliga, humanistiska och empatiska.
Med kärlek,
Dennis