Musik låter inte på något särskilt sätt.
Det finns inget i själva ljudet som garanterar att det vi hör är musik.
Det kan vara fågelsång eller fiol.
Ett kastrullock.
En symfoni.
En ostämd gitarr i ett pojkrum.
Det som avgör är inte vad det låter som, utan vad vi kallar det.
Musik är en överenskommelse.
En blick vi riktar. Ett sätt att lyssna.
När någon säger: ”Det här är musik”, då händer något.
Inte i ljudet, men i oss.
Och med det följer förväntningar.
Om form, kvalitet, uttryck och djup.
Men också om värde.
Vad är fint nog för en konsertsal?
Vad får framföras i ett kyrkorum?
Vad spelas på radio, och vad blir kvar i byrålådan?
Musiken lever inte bara i våra öron.
Den rör sig mellan institutioner, normer och algoritmer.
Den delas ut, bekräftas, ifrågasätts.
Och ibland kvävs den, innan den ens hunnit börja andas.
Den fria musiken, sägs det.
Men frågan är ”fri från vad?”
Och fri för vem?
Och nu när även AI börjat komponera:
– Varför skulle just maskiners musik vara värdelös?
För att det saknas känslor bakom?
För att det inte finns ett namn på skivomslaget som vi kan lära oss mer om?
Men om musiken får oss att känna något, spelar det då någon roll vem som skapade den?
Kanske är det inte kompositören som avgör om något är musik.
Utan lyssnaren.
Musik är inte något som är.
Det är något som blir, när vi kallar det för… musik.
Ju.
Med kärlek,
Dennis
