Det är inte bara maten vi sväljer – det är berättelserna som följer med.
Vi köper tomater som ser fulländade ut, men som inte smakar någonting alls.
Vi accepterar att jordgubbar finns i januari, att bröd håller i veckor och att kaffet alltid smakar likadant – oavsett var vi dricker det.
Men när försvann nyfikenheten?
När slutade vi fråga oss vart smaken tog vägen?
Smaken är mer än en förnimmelse – den är en kompass.
Den pekar mot mognad, jord, väder och omsorg. Den berättar något om människan bakom det vi äter.
När vi vänjer oss vid det utslätade, förlorar vi inte bara smaken – vi tappar riktningen.
Vi slutar undra, slutar känna efter, slutar bry oss.
”Det är väl så här mat smakar nuförtiden”, säger vi kanske.
Men innerst inne menar vi: ”Jag har glömt hur det kan smaka.”
Och det börjar där – med en tugga som inte säger någonting.
Sedan sprider det sig, och vi vaknar upp i ett samhälle där smaken har tystnat.
[Och precis samma förlust sker i konsten, i klassrummet – och i våra samtal.]
Med kärlek,
Dennis
