Både Chill-Conny och Jäkt-Jonny känner stress, press och oro.
Även sorg, skräck, avundsjuka och ilska.
Känslor av allehanda slag är tillgängliga för dem båda.
Chill-Conny blir rädd emellanåt. Jäkt-Jonny känner frustration då och då.
Båda två upplever glädje, nyfikenhet och mod. Inte alltid, men ibland.
Alla typer av känslor känns i deras kroppar – ett naturligt, normalt och viktigt inslag för en människa.
Det är nämligen just vad de är, människor… som har mänskliga upplevelser.
So far so good.
Men vad är det då som Chill-Conny har, men som Jäkt-Jonny saknar?
Jo, Chill-Conny har ett flöde av känslor. De dyker upp och försvinner.
Jäkt-Jonny däremot, har en tendens att fastna i sådant som känns obehagligt. Stress, oro och vanmakt lever kvar i honom under lång tid. Och blir till ångest, skräck och panik.
Jäkt-Jonny kör fast, blir frustrerad, blockerad. Chill-Conny tar rast, och blir informerad, fascinerad.
Skillnaden mellan de två, går ej att finna i det som känns i kroppen. Ej heller bland de livskriser som de tvingas genomlida. Att vara människa är att uppleva både ont och gott.
Nej, det som Chill-Conny har, men som Jäkt-Jonny saknar, är en förståelse kring känslans källa – varifrån det som känns i kroppen, egentligen kommer.
Chill-Conny har insett att känslan som oroar, egentligen inte kommer från omständigheterna runtomkring, utan från tänkandet kring det som händer och sker. Och tänker därför lite mindre kring de problem som uppstår. Stressen och oron sjunker undan, i takt med att tänkandet avtar.
Stress-Jonny däremot, är övertygad om att obehagskänslornas ursprung går att härleda till situationen som han befinner sig i, och har [oskyldigt] blivit lärd att använda tanken som verktyg för att lösa livets bekymmer. Och tänker således lite mer kring de problem som dyker upp. Stressen och oron ökar, i takt med att tänkandet spinner loss.
Chill-Conny har en ganska hög förståelse kring tankens roll, samt insikter kring att tankar inte riktigt är så verkliga som de verkar vara. Jäkt-Jonny har dock inte samma förståelse. Inte än.
Men snart, förhoppningsvis.
Med kärlek,
Dennis