Jag lärde mig tidigt att idéer just bara är idéer.
Därför kan de få komma och gå, dyka upp och försvinna, den ena efter den andra. Det spelar liksom ingen roll. Idéer behöver inte gömmas undan eller motas som någon Olle i grind.
De kan låta sig vändas och vridas på, utmanas och kritiseras. Höjas till skyarna eller förkastas.
Idéer saknar, i sig, ett egenvärde. De har nämligen inget eget liv, i meningen ”att vara vid liv”. De är just bara idéer – tankar – som tar form i stunden. Således mår idéerna varken bra eller dåligt av feedback. Idéerna bryr sig inte.
Detta gäller idéer kring vad man ska äta till lunch, eller idéer kring vilken frisyr man ska ha på 40-årsfesten, men också för idéer kring vilket spelsystem som fotbollslaget bör ha i nästa match, eller idéer kring huruvida vi bör bygga en kyrka eller moské i byn. Eller låta bli.
Idéer är just bara idéer. Oavsett om man kallar dem pedagogiska metoder, tekniska uppfinningar eller forskningshypoteser.
Idéer mår inte bra av att hyllas eller dåligt av att bli föremål för förakt.
Med människor är det annorlunda emellertid.
Förakta gärna idéerna, bespotta dem och häng ut dem i offentligheten med etiketten ”ja, jävlar vilket mög” [mög: smuts på skånska], men var snäll mot dina medmänniskor.
Kritisera systemet, häckla metoden och smäda konstruktionen, men var hygglig.
Det… lärde jag mig tidigt.
Tack mamma, och pappa.
Med kärlek,
Dennis
